Litteraturseminarium " Nu ler Vygotskij"

Det viktigaste jag tar med mig från denna bok är vilket otroligt ansvar vi har som pedagoger. Jag har varit i skolan ett antal gånger för att bland annat hälsat på mina barn när de har gått i skolan och sett undervisning ur en föräldrasynvinkel. Nu har jag varit ute i förskoleklass på två fältdagar och jag skräms lite av hur lite tid det känns som vi pedagoger har för undervisning. Det ställs verkligen krav på oss att vi väljer något som fångar barnen och som de kan lära sig något av. Körling (2012, s.48) skriver att vi är ansvariga för att skapa ett meningsfullt innehåll och utmanande sammanhang. Och med de knappa resurser och stora barngrupper så är det ett enormt ansvar. Därför är det som Körling (2012, s.52) också nämner att läraren är viktig. Mycket viktig. Jag inser att ska man som pedagog ta hand om och lära ut någonting i en skolklass så får man verkligen brinna för sitt yrke. Pedagogerna måste fånga barnen och deras intresse för att få in ett lärande.

Bokens viktigaste kapitel va lite svårt att bestämma sig för eftersom det stod mycket bra saker i många men om jag ska välja så blir det kapitlet om klassrummet. Jag tycker det var speciellt fint av Körling (2012, ss. 88-89) där hon skriver om att ”Vi lär oss tillsammans”. För att de är barn som är sex år eller däröver betyder det inte att de inte behöver omsorg och närhet. Det som hon skriver på dessa sidor tycker jag belyser detta på ett fint sätt. Att vara nära och känna och lyssna av individer också ett bra tillfälle att lära känna sina barn/elever.

Körling (2012, s.109) skriver också att lärande bygger på en nyfikenhet och att i det yttre erbjuds möjlighet att bli nyfiken. Nyfikenheten väcks av att man får syn på något. Därför är det viktigt att utforska saker tillsammans och jobba praktiskt tycker jag. Det är min åsikt.

Som Körling (2012, s.54) skriver vad som gör en lyckad undervisning, vad som gör att eleverna trivs hos en lärare och inte en annan, hur lärare kan lära av varandra istället för att göra den enskilde eleven ansvarig och därmed fokusera på individen. Det är viktigt för oss pedagoger att se vad vi kan förändra i vårt lärande istället för att förändra barnen/eleverna. Vi pedagoger måste försöka vara spontana och ”smitta” varandra med bra idéer och tips om hur vi ska gå tillväga för att fånga barnen/eleverna.

Det jag vill argumentera både för och emot är som Körling (2012, s.27) skriver att en lärare vid en skola i Nya Zeeland talar om omsorg. De beskriver omsorgen om och inte omsorgen till eleverna. Att vi som pedagoger kan förhindra lärande för ett barn som vi tycker synd om på grund av dennes kanske hemförhållanden, och därför inte utmana det eller de barnen/eleverna tillräckligt. Där tycker inte jag att det ena behöver utesluta det andra, men jag förstår vad de menar. Men är man som pedagog medveten om problemet borde man kunna ha omsorg i båda situationerna.

Det jag vill och ska prova på min VFU är det som Körling (2012, s.38) skriver om dokumentation. Körling skrev att hon helt glömde att dokumentera och hade därför inget att jämföra med. Hon hade en lärartanke, det hon gjort, det som ägt rum och resultatet hon prövat, men dokumenterade ingenting alls. Det misstaget ska jag försöka undvika. Jag vill gärna se resultat före och efter vad barnen kan och sen vad de upplevt och om de lärt sig nått nytt och ska också fråga dem var som det tyckte var roligast för att se om man sedan kan utveckla det tills en annan gång. Jag vill alltså dokumentera för min egen skull men tillsammans med barnen.

Reflektion mellan bokens innehåll och Ted- speach tycker jag är ganska lika. Ted pratar om barns kvaliter och kreativitet och det tycker jag min sammanfattning av boken också gör. De vill att vi är lyhörda och lyssnar på barnen för att vi ska få en så bra undervisning som möjligt. Sen tycker jag att Ken Robinssons berättelse om flickan som kanske inte kunde sitta still men som kunde dansa var underbar. Hon blev miljonär på sitt dansande. Det sammanfattade lite allt om att alla är bra på något kanske inte nödvändigtvis matte eller svenska, det finns ju så mycket mera. Vi måste kunna se alla barns/elevers kvaliter och uppmuntra dem.

Hade visst kollat på fel Ted-speach så nu när jag kollat på rätt lägger jag till det här. Det jag tänkte å efter att ha tittat på detta klipp var att man inte ska slösa tid på oviktiga saker för livet är för kort för det. Detta passar bra in i min filosofi eftersom jag hastigt förlorade min äldsta dotter för 12 år sedan och redan nu har det tänket att livet är för kort för att slösa på oviktiga och små saker. Kopplat till Körling (2012) så tänker jag att vi som pedagoger inte ska lägga onödig tid på oviktiga saker utan jobba ihop med barnen och utvärdera det man gjort med dem sen och se vad de är nöjda med och det vi kan göra bättre. Inte korrigera och rätta dem i onödan utan försöka ha ett roligt lärande tillsammans.

 Jag måste ju få säga så här i efterhand att Ken Robinsons klipp va fantastikst bra och tänkvärt. Varför värderar vi barn högre som är duktiga på tekniska ämnen än barn som är praktiskt lagda? Värt att tänka på...

Referenser:

·           Körling, Anne-Marie (2012). Nu ler Vygotskij: eleverna, undervisningen och Lgr 11. 1.          uppl. Stockholm: Liber

http://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity

http://www.ted.com/talks/ric_elias?language=sv